Jag ser mig själv som en upptäcksresande och forskare i det undermedvetna landet som vi alla har inom oss, vi kan även kalla det kärnan.

Det är i detta land som jag hittar olika känslolägen, nya tankar och erfarenheter som jag förevigar i mitt arbete som konstnär.

Olika skeenden, samband och tillstånd som inte låter sig förklaras i ord, icke verbal kommunikation, visualiseras i detta arbete.

Betalningen för en biljett till det omedvetna landet är introspektion och känslighet. Resan är en meditations-stund i vaket tillstånd med uttryckslust som färdmedel.

Vägen för att få känslomässig kontakt med ett uttrycksmedel går ofta via tekniken. När man har blivit vän med tekniken och den fungerar utan att man behöver tänka på det och det blir som jag vill att det skall bli, då har jag hittat nyckeln till det fria skapandet.

För mig har grafik blivit ett eget och unikt uttrycksmedel, som knyter ihop måleri och teckning.

Ett viktigt uttryckssätt. Jag tvingas att skapa med andra delar av mig själv, jag upptäcker nya landskap i det inre livet.

Det tar tid att upptäcka vem det är som bor därinne och hur han agerar därute.

Hur han än agerar så är det uttrycket som är det viktiga. En handling som mynnar från en kropp och själ, någon som försöker kommunicera, försöker att förstå omvärlden och sig själv genom att materialisera sina känslor och tankar i en yttre, konkret handling.

När detta är gjort med en ärlighet mot sig själv så är det vackert, hur det än ser ut.

Jag heter Kimmo Hakonen och har utställning tillsammans med Per-Gunnar Kramer på Galleri Bergman. Jag fick höra att du hade besökt utställningen och blev glad. När jag sedan läser ditt uttalande i GP så blir jag besviken och förstår att det var bara din kropp som var där, du hade glömt att förflytta dig dit rent själsligt. För ditt uttalande var tunnare än vatten. Inga fiskar, inga växter, inget levande, bara lite sand på botten. GP är en stor tidning i Sveriges andra stad, det är ingen landsortstidning med begränsade resurser och begränsat urval av människor som vill arbeta där. En recension är mer än en beskrivning rent fysiskt av något, det krävs mer. En recension när den är som bäst innehåller analys av innehåll, beskrivning, egen bedömning. Det är bra när det recenserade har silats genom recensentens egna kunskaps, erfarenhet och känslofilter.

Kultursidorna är väl till för att berätta, debattera och bedömma de djupare sidorna av mänskligheten, det spektrum av olika känslor och tankar som människor har. Det är väl sidor där annat än ren underhållning med skratt och spänning kan ha sitt forum. Vad jag vill säga med detta är att fördjupning av konstkritiken är bra för att få bättre förståelse för andra mänskliga uttryck. Det handlar om att ta sina egna och andra människors känslor och skapande på allvar, det är ingen lek det är mental överlevnad som människa.

Avslutningsvis vill jag säga att helt enkelt beskriva något utan att sila det genom sin erfarenhet och sina känslor det kan vem som helst. Det räcker inte med att skjuta från höften, det krävs mer för att det skall bli bra, det krävs passion, engagemang och blod. Jag är öppen för konstruktiv kritik dålig som god, något som kan utveckla tänkandet. Det är slapphet och lathet jag reagerar mot som är fallet i denna artikel. Jag hälsar GP välkomna till mina kommande utställningar men blir det inte innehållsmässigt bättre än så här så kan det lika väl kvitta.